Idag offentliggjorde Spotify sin nya utvecklade tjänst Spotify Apps. Det innebär att företag nu kan utveckla tjänster som fungerar inne i Spotifys klient och integreras med musiken. Det fungerar i princip som det har gjort en tid med Facebook där olika tjänster som Spotify (!) en specialversion av Guardian m fl finns integrerade. Och där användare kan dela med sig av sin lyssning/läsning till sina vänner på ett enkelt sätt.

Det är i och för sig bra, men när Spotify nu släpper in tjänster känns relevansen ännu högre. I betan, som kan laddas ned här, finns några tjänster med redan från början. Vissa är recensionstjänster, som The Guardian och Rolling Stone recommends, eller Pitchfork för indiemusik. Bra så, man kan läsa en recension eller rating och direkt lyssna på musiken som man läser om.

Men det finns några andra tjänster som verkligen är värdeadderande i Spotify Apps. En är Songkick Concerts som är en funktion för att hitta konserter med sina favoritartister. Det smarta är att tjänsten analyserar vad man lyssnar på, i form av de spellistor man har (och även det man har på last.fm har jag hört). Detta styr sedan konsertförslagen så att man i första hand får tips som passar ens preferenser. När man har hittat en konsert som man vill gå på, kan man lätt klicka sig över till browsern och boka biljetter. Den här appen har funnits för iPhone men just kopplingen till Spotify är klockren.

En annan tjänst som är kul är Moodagent. Där kan man gå in och välja vilket humör man är på och få en spellista som passar sinnesstämningen. Det finns några förvalda ”moods” men man kan göra manuella anpassningar också. Om man gillar den lista som presenteras kan man sedan enkelt skapa en egen spellista i Spotify av den.

Tjänsten TuneWiki är väldigt rolig. Det är en karaoke-app, perfekt för fredagsölen. Man spelar en låt i Spotify och går in i TuneWiki, där texten rullar synkad med musiken. Integrationen med Spotify är perfekt.

En tillräckligt bra början för att det ska kännas schysst. Och möjligheterna att nya praktiska och roliga tjänster ska dyka upp är ju väldigt stor.

It's a pity Hedy Lamarr didn't receive any credits for inventing a secret communication system based on frequency hopping during WW2. The technique was implementend by U.S. Military years later when her patent had expired. Now there is a book about her story.

Embedded Link

Richard Rhodes’ Hedy’s Folly reviewed: What was the source of Hedy Lamarr’s inventive genius?
Imagine that, on Sept. 12, 2001, an outraged Angelina Jolie had pulled out a pad of paper and some drafting tools and, all on her own, designed a sophisticated new missile system to attack al-Qaida. N…

Jag såg att Maria Miesenberger som jag känner fick Svenska Fotobokspriset 2011 för några veckor sedan. Väldigt roligt, särskilt som jag var på ursprungsvernissaget för bildsviten som figurerar i boken en gång i tiden och har själv några av verken som avbildas. Det är häftiga bilder så jag rekommenderar självklart att man köper boken.

Maria Miesenberger får Svenska Fotobokspriset 2011 | SFF
Maria Miesenberger får Svenska Fotobokspriset 2011. 20111101 av SFF. Den 1 november 2011 på Rival i Stockholm stod det klart att Maria Miesenberger och hennes bok Sverige/Schweden vann Svenska Fotobok…

Klout är ett verkyg som samlar fakta runt individers aktivitet i sociala medier. Och inte bara rent kvantitativt, dvs hur ofta man postar något i olika medier, utan Klout försöker även värdera kvaliteten i form av hur andra människor interagerar med det man skriver. T ex att andra, gärna själva inflytelserika twittrare etc, re-tweetar sådant som skrivs på Twitter eller att folk gillar eller kommenterar det man skriver på Facebook. Det värderas högt av Klout. Man har skapat algoritmer som räknar fram värden på denna kombination av kvantitet och kvalitet. Det går att signa in på Klout t ex med sin Twitter-inloggning och testa själv vad man får för värde.

Och det är klart, att för någon som har hög frekvens i sin aktivitet i sociala medier, så blir Klout-poängen ett kul värde som man kan jämföra med vänner. Lite tävling om vem som är mest social på nätet.

Men det skrivs ibland att verktyg som Klout kommer att bli viktigt som en grund för värdering av människors förmåga t ex vid för rekrytering. Detta i en värld där aktivitet i sociala medier värderas högre och högre (av människor som själva är aktiva i sociala medier). Man spekulerar i att headhunters/rekryteringskonsulter kommer ta hänsyn till aspiranters Klout score som en del vid urval för tillsättning av en tjänst.

Jag är skeptisk till vikten av att blanda in relativt trubbiga verktyg som detta i sådana viktiga och ofta djupgående processer som rekrytering, av flera skäl. Och är därför skeptisk till att Klout kommer få något större genomslag för just detta ändamål, i alla fall när rekryterare förstår vad det verkligen är.

- För det första bör inte nödvändigtvis en individs personliga intresse av att använda sociala medier vara en förutsättning när det gäller värdering av förmåga och kompetens. Inte ens när det handlar om en person som huvudsakligen ska arbeta med sociala medier för företag. Social förmåga i det rum man ska verka inom, samarbetsförmåga, sakkunskaper, stamina, drive, allmänbildning, inlärningsförmåga, stresstålighet, i nödvändiga fall ledarförmåga etc kommer sannolikt ändå fortsätta att värderas högre.

- Sedan, om man bara tittar på området sociala medier, säger ju inte ett samlande mått som Klouts särskilt mycket om individens kunnande när det gäller att hantera sociala medier (för egen räkning) heller. Vissa personer kanske väljer ett av alla verktyg, t ex en blogg, som sin kanal för social nätkommunikation. Men där det som skrivs har hög kvalitet och engagerar andra i just denna (ibland smala) kontext. Men med relativt låg Klout score som följd. Så ska man värdera detta så måste man ju ändå fördjupa sig i de enskilda kanaler som individen är aktiv i.

En person som skriver frekvent i många kanaler, inom ett område som fotboll, och som re-tweetas och får kedjor av kommentarer från likasinnade, kan få en hög Klout-poäng. Men det säger inte ett skvatt om hur skicklig denna person är på att skapa en strategi för sociala medier för ett företag eller ens hur han/hon är på att skriva om något annat än fotboll, om ens det.

- MEN dessutom så är det inte nödvändigtvis så att en person som förstår hur man kan använda sociala medier för en viss uppgift (ofta för företag/organisationer) och är skicklig på att skapa strategier och processer för det, själv behöver vara särskilt aktiv i att nyttja dessa medier för sin privata exponering eller interaktion med omvärlden. Lika lite som att en AD som skapar bra kommunikation i sin profession ska behöva föra fram kreativa alster i sin privata roll.

Detta tycker jag är det grundläggande problemet i denna Klout-hets.  Att de som missionerar om detta anser att det är viktigt för en individ i en kommersiell yrkesroll att denne ska leva som han/hon lär. Att det ska vara en passion där enbart kunskaper och egenskaper inte räcker för att nå bra resultat i sitt yrke. Visserligen finns en stark trend inom rekrytering där man mer och mer söker specialister för olika delområden. Där individen ska vara duktig och engagerad i sin pusselbit. Men att gå därifrån till att individen blint ska vilja vara, äta, leva det område som man ska arbeta med… det tror jag inte är en illusion som några företagsledningar har.

Detta leder ju också till bieffekten (vilket det finns belägg för) att vissa människor avsiktligt börjar ändra sitt beteende ENDAST för att driva upp (dvs på sätt och vis manipulera) sin poäng i den här typen av värderingssystem, som Klout. Vilket ju är helt befängt ställt mot de verkliga, positiva möjligheterna med sociala medier.

Och nu pratar vi bara om att eventuellt ta poäng inom det segment av arbetsmarknaden där uppgifterna främst handlar om marknadskommunikation (kommersiell eller icke-kommersiell). Vilket väl är det enda område som Klout-missionärerna känner till. För att bli gruppchef för aktuarier på ett försäkringsbolag kommer det dröja mycket länge innan headhunters värderar aspirantens förmåga att kommunicera engagerande till stora målgrupper i sociala medier…

Detta är ju självklart för det flesta. Men när man läser Klout-missionärerna får man en annan bild

Om man pratar om att använda ett verktyg som Klout för att mäta ett företags eller organisations agerande och räckvidd i sociala medier så är det en helt annan sak! Det är inte detta jag berör här.

Stockholm Social Media Club kör en lunch med diskussioner om Klout i morgon fredag den 28/10.
Therese Reuterswärd nämner lite om det också
Micke Kazarnowicz gör en bra utläggning om fenomenet
Jocke Jardenberg har en laidback uppfattning
Deeped analyserar det från ett företagsperspektiv vilket jag tycker är den konstruktiva infallsvinkeln.

Det var väldigt trevligt på Bokhoras 5-årsfest, som bekvämt nog hölls i vår lokal igår kväll. Tack till tjejerna som är så energiska

Embedded Link

Bokhora.se

som +Håkan Dahlström brukar skriva Inget märkvärdigt men Södermalmsnytt skriver om Bondens loppis och illustrerar det med en bild som jag tog från den första loppisen för två år sedan.

För första gången på länge ska jag gå och se en match med Hammarby i kväll. Jag har inga förväntningar men eftersom motståndarna är ett kvarterslag från Gtb så borde det ju kunna gå bra. Jag har en WCT-jacka från Bajen och en t-shirt med Ronnie Hellström på.

Så här beskriver Wikipedia hö
”Hö är vallfoder som har torkats. Förr torkades höet ute på fältet i hässja; idag sker det ”på slag”, liggande bredspridet på fältet 3-5 dagar, och vänds varje dag, en på grund av risken för regn vanskligare men ur arbetssynpunkt betydligt lindrigare metod än hässjning”

Igår tillbringades hela dagen på en gård i Olsbenning för att första gången hjälpa till med att bärga hö. Vädret var fint och eftersom regn väntades till idag var allt tvunget att ske under torsdagen. För att undvika regn som förstör allt, är timing är en nyckelfråga för gårdar med mindre volymer, där bärgningen sker på gammaldags vis med balar som fraktas och läggs på en loge.

I början gick allt lätt. En kärra i taget lastades av och höbalarna skjutsades upp med en elevator till loftet där vi stod och tog emot och placerade ut balarna i fina högar.

Efter ett tag gick utrustningen på fältet sönder med lång väntan som följd, bland annat pga av byte av maskiner. Sammantaget tror jag att vi fick sitta och vänta lika länge som arbetet var igång. Men det var trevligt, mackor och dricka serverades och det skedde i glada människors lag.

Framåt kvällen efter ett 10-tal kärror blev det lite tyngre, men vi körde på och hoppades att nästa kärra var den sista Till sist vid 10-tiden på kvällen var allt klart och vi avslutade med en tur på kärran runt byn och efterföljande mysig middag.

Idag åkte vi till Verket i Avesta, främst för att fika och skydda oss mot regnet. Men vi tog ett spontat beslut att se den pågående utställningen som rullar, Avesta Art 2011 på temat Sagolikt.

Vi hade inga förväntningar men lokalen är så häftig att det är värt att gå omkring någon timme oavsett vilken utställning som pågår. Det var verk av ett dussin konstnärer utställda på de olika våningarna med blandad kvalitet. En del var visuellt snyggt men det var två delar som stack ut ordentligt.

En utställning med den fotobaserade konstnären Helena Blomqvist var riktigt häftig. Det var sviten The Elephant Girl som man kan se här.

Drömska sagomotiv med en känsla av 100 år gamla bilder, handikappade små dockaktiga flickor och söta djur i en bisarr blandning. Spöklikt och otäckt och coolt på en gång. Inramningen högst upp i det gamla järnverket var en perfekt inramning för de suggestiva bilderna.

Den andra höjdpunkten var att man visade massor av reklamfilmer av Roy Andersson på en duk. Väldigt roligt att återse gamla klassiker med reklam för Trygg-Hansa, Viking Line, Lotto och många andra. Roy Andersson skapar också en slags sagolik värld i sin reklam, med udda figurer och krumelurer i märkliga miljöer. Och det var väl det som legitimerade att han återfinns i utställningen.

Kul grepp av arrangörerna att ta med honom och lyfta ett reklamfilmsgeni till konst.  Här kan man se några av hans filmer. Mina favoriter är nog den med bilen som inte startar på bröllopet och den på museet.

Vi tog några bilder när vi gick runt:

Det har varit några diskussioner om journalistik och de klassiska journalisternas roll i förhållande till sociala medier i veckan.

En debatt startade efter ett seminarium arrangerat av JMK och Sim(o) där Anders Mildner höll ett föredrag med anledning av skriften ”Vad väntar runt hörnet?” där han är medförfattare. Jag har inte läst hans essä än men att döma av debatten analyserar Mildner journalistikens roll i det nya landskap med medier som teoretiskt möjliggör för alla som vill att bli ”journalister” och sprida nyheter och åsikter. Och där mediekonsumenterna kan välja helt nya vägar att få sina nyheter, analyser, kulturinformation etc än via traditionell press.

Den följande debatten blev oerhört polariserad mellan på ena sidan de klassiska journalisterna främst företrädda av Journalistens chefredaktör Helena Giertta och på den andra främst personer från socialamediesfären men även traditionella journalister och självklart Mildner själv.

Man får en bra bild av att läsa de kommentarer som finns på den ledare som Giertta skrev i Journalisten den 1 februari.

Det börjar med att parterna konstaterar att man har olika uppfattning om hur nya medier kommer att påverka journalistiken. Men leder snart in i ordmärkning och diskussion om vad som har sagts och vad som egentligen menades med det som eventuellt sades. Men där Giertta (av naturliga skäl) genomgående går i en försvarspostion för den traditionella journalistkåren och den traditionella journalistiken.

Jag tycker att mediekonsumenterna kommer lite i skymundan i den här debatten där fokus hamnar på debattörernas egna hypoteser om medierna i sig. Men det är ju självklart konsumenternas val framöver som kommer styra vilka medier som kommer att utvecklas eller försvinna. Att prognostisera konsumenternas val är det enda viktiga om man ska försöka förutspå utvecklingen.

Jag tolkar det som att Helena Gierttas resonemang grundas i att den stora massan av mediekonsumenter under överskådlig framtid kommer vilja fortsätta få ett färdigpaketerat nyhetsflöde där de traditionella mediernas journalister gör urval, förenklar eller utvecklar olika ämnen. Att konsumenterna vill ha en trygg och välbekant kanal för informationen som de alltid har haft. Och där de behöver hjälp att prioritera och tolka informationsflödet.

Anders Mildners position, som jag tolkar den från debatten, förutsätter att konsumenterna, i första hand med hjälp av webben, själva kommer hämta information från ett stort antal olika källor där de själva väljer sitt eget flöde. Det kan innehålla en viss del paketerad information från traditionella tidningar men även information från källor som ligger före tidningarnas filter, eller från andra personer, bloggare etc som gör sin tolkning av informationen. Konsumenten blir sin egen redaktör som skapar sitt eget informationsflöde, paketerad i rss-läsare mm.

Min personliga hypotes är att den utveckling som Mildner för fram är den som kommer att gälla för huvuddelen av mediekonsumenterna i framtiden. Jag tycker att Giertta totalt underskattar och fördummar framtidens konsumenter. Argument som att majoriteten kommer ”vilja få världen beskriven för sig av trovärdiga, etiska journalister som kan förpacka och filtrera”… Det synsättet bygger på att det bara är en välutbildad och/eller internetmogen elit som kommer kunna och vilja göra sina egna val.

Men det ändras nu och det går fort. Nya tekniker som underlättar för både publicering och informationsinhämtning, lärande sökfunktioner, redaktionellt material från alla möjliga håll som presenteras utifrån individens uppgivna preferenser, sociala nätverk och nära vänners rekommendationer etc… Allt detta kommer göra det möjligt för de allra flesta att skapa sin egen personifierade medieupplevelse. Och det kommer i alla fall för mig kännas som en befrielse i jämförelse att hänvisas till ett fåtal public service-liknande kanaler där några utvalda sitter och strömlinjeformar material för att passa ”allmänheten”.

Denna utveckling öppnar upp för att alla som vill kan bli journalister i en vidare bemärkelse. Om än inte anställda vid en ”tidning”, medlemmar i journalistförbundet eller utbildade i klassisk journalistik. Men där dessa nya journalister ändå kan nå och bli en viktig del i informationsflödet till konsumenter för vilka deras profil och rapportering passar in. För att passa in och för att bli valbar krävs självklart kvalitet, kanske unikitet, snabbhet och andra värden. Men det kommer inte finnas formella krav för att få rollen som journalist och publicist för den läsande konsumenten

Att den generella internetmognaden ökar snabbt är ju redan nu ett faktum. Det handlar inte om ny teknik för de flesta ens idag. Nätet och med det sociala medier, är en självklar sak som finns där. Lika självklart att använda som TV, kylskåp och toalett för de flesta. Det känns som att vi redan är en bra bit på väg in i de förutsättningar som krävs för Mildners prognos för journalistiken.

Den förändring som vi är inne i är en revolution och den får stora konsekvenser. Att anse att det som sker nu inte är en revolution, utan att det går att jämställa den sociala webben med tidigare kommunikationsfenomen som ”stenciler, flygblad, telefoner, upprop, väggtidningar” som Giertta skriver låter som ett skämt. Även när telefonen kom var det definitivt en revolution. Människor kunde börja interagera och föra dialog utan fysisk närhet. Den sociala webben lyfter dialogen till multikommunikation där alla kan interagera med alla i en viss vald kontext. Och lättillgängligheten och potentialen för spridning av information är ju ljusår från genomslagskraften i stenciler och upprop. Kalla det revolution, omvälvning, totalt ny spelplan eller vad som helst. Men i alla fall blir inget sig likt igen.

Många har kommenterat bra om detta:
Brit Stakston skriver vasst och analytiskt
Pierre Andersson redogör
Fredrik Strömberg som är CD på Bonniers var med i panelen på seminariet och skräder inte orden
Kristofer Björkman är klok och balanserad
Malin Crona var också med i panelen
Robert Rosén kritiserar traditionella medias företrädare och även JMK som institution
Torbjörn von Krogh var moderator på seminariet och skriver om samtalet