I Hammarby Sjöstad

”En latte tack”. Bara sex personer framför nu. Det måste röra sig framåt av den här beställningen. ”Lite mer mjölk än den vanliga”. ”Absolut, det ordnar vi”. Händerna på de anställda rör sig snabbt. De byter plats mellan olika stationer bakom disken. Snabbt och till synes piggt. Ändå händer ingenting.

Lärlingen tittar tomt framför sig medan pengarna åker ned i kassan. Vad döljer sig inom henne? Finns det ett mörker där som hon skulle behöva skrika ut? Trasiga relationer? Eller är det bara så att hon inte förstår något av alla intryck och de nya färdigheter hon ska tillgodogöra sig? Att hennes ytliga tankar går i någon annan riktning.

Arbetsledaren ger käcka instruktioner. ”Ånga mjölken en centimeter under ytan”. Lärlingen nickar och ger intryck av att förstå och försöker göra likadant. Snabba händer, snabba rörelser, samma kö.

Efter en stund kramas lärlingen. Några vänner på besök tog över intresset. Det är bra att hon kramas. Hon är glad, så tomheten i hennes blick berodde kanske mer på hennes upplevda svårighet att förstå parallella instruktioner, än på ångest. Men glädjen kan ju också vara ytlig.

En evighet senare framme vid kassan är det dags att betala glassen som har smält. ”Jag måste ta en tänkarpaus” säger arbetsledaren vid kassan plötsligt. ”Annars går det inte”. Hon försvinner för att dricka Festis. Samla sig i ett meditativt moment. Efter ett tag tar lärlingen över. ”Glass? Hur gör man då?” Kollegorna vet inte heller riktigt hur man gör. De lyckas med gemensamma gissningar/slutledningar komma fram till summan. 16 kronor. Då var det klart. Lärlingen ser glad ut när kassan plingar.

Lämna en kommentar

*