Perfect Performance är en ideell förening som arbetar med att föra in internationell kompetens i svensk teater. Det sker bland annat genom att ta hit och presentera ledande konstnärer inom scenkonstområdet. Med artister och föreställningar som annars inte visas i Sverige.

Jag har suttit i styrelsen för föreningen i några år och fick förtroende att fortsätta på styrelsemötet igår. Det känns extra kul med Perfect Performance i år med tanke på den fantastiska festival som kommer arrangeras i Stockholm 23-31 okt. De tidigare festivalerna 2003, 2004 och 2006 var lyckade evenemang, men i år känns det som något extra.

Det blir ett antal riktigt bra och stora uppsättningar under de nio dagarna. T ex Gob Squad på Kulturhuset 24-25 oktober och Rosas med Fumiyo Ikeda och Forced Entertainments konstnärlige ledare Tim Etchells, på Stadsteatern 30-31 oktober.

Perfect Performance internationella teaterfestival kommer att involvera scener på Dansens Hus, Kulturhuset, Stockholms Stadsteater, Teaterhögskolan, Dramatiska Institutet och Clarion Hotel på Söder. Så det blir en dryg vecka där den internationella scenkonsten kommer att märkas på stan.

Hemsidan till Perfect Performance är www.perfectperformance.se
Facebookgruppen finns på www.facebook.com/group.php?gid=14492729045

Melodifestivalen har alltså börjat nu. För många svenska nöjeskonsumenter är det ett måste att följa alla deltävlingar. Och att debattera vilket bidrag som kommer vinna, vem som har snyggast kläder och vem som är sötast osv. Man träffas tillsammans med vänner och tittar varje lördag, äter kanske, tar en vinare. Detta har inget med kulturell tillhörighet eller socialgrupp att göra. Man dras in i det oavsett vilka preferenser man har i vanliga fall.

Jag utgår från att många som följer Melodifestivalen inte nödvändigtvis är fans till Shirley eller Måns till vardags. Tvärtom till och med. Man avskyr dem… nä skämt åsido (måste hålla igen nu…) så bryr de flesta sig nog inte så mycket. Många föredrar annan musik och andra stilar och skulle aldrig slå på en blandschlagerskiva och gunga med till Listen to your heartbeat. Förutom på firmafester då allt släpper. Och med Singstar. Jag får jättebra poäng när jag sjunger tillsammans med Friends.

Men Melodifestivalen har inte så mycket med musiken att göra, det är evenemanget som har blivit en folkfest, för som det verkar, alla åldrar. Visserligen har många i slutändan ändå uppfattningar om musiken. Även ett inbitet Pixies-fan som har fastnat framför TV-n kan kläcka ur sig att Shirley hade lite monoton refräng, att Alcazar har större chanser i finalen etc. Alla lockas med. Vanligtvis luttrade indiepopsälskande bloggare sitter och livechattar om de olika bidragens musikaliska och estetiska kvaliteter. Varvat med snack om affärsidéer och domänköp.

Och många tittare går så långt att man röstar till och med, om man ska tolka statistiken. Nu har man ju gjort ett nytt lurigt system som ska locka/tvinga människor att ringa in flera gånger för att heja fram sin favorit. Själv lyckades jag ringa två gånger och fann mig själv desperat fumla med batteriladdaren för att kunna ringa den tredje och avgörande gången.

Det är kul att Petra Mede har blivit programledare. Hennes pappa var min chef en gång, mycket trevlig. Med henne blir det en helt annan typ av presentation av evenemanget. Kanske inga gapskratt direkt. Kristian Luuk har en torr ironisk stil som var väldigt rolig ett tag, men det var dags för ett byte. Det verkar bli lite mer fest och fart med Petra.

Min favorit då? Caroline af Ugglas igen förstås. En uppfattning som oväntat delades av schlagerjurystofilerna från Schlagerinstitutet i Paris. Det kändes konstigt. Jag såg C a U på scen för typ 15 år sedan första gången tror jag. Hon var otroligt indie då och det är ofattbart att hon nu är med i dessa sammanhang. Men kul, det blir lite mer verklig kvalitet, precis som när Sebastian Tellier lyckades ta sig till finalen med sin fina popironi förra året.

Tittar man vad ”mannen på gatan” tycker idag i kommentarer får förstås Caroline mycket hårda ord. Förväntningarna på hur ett bidrag ska låta är djupt förankrade oavsett om man i andra sammanhang föredrar Kent, Beyoncé, Nas, Rammstein eller Anna Järvinen (som har en ny skiva på gång).

Kaffeosten var målet. De hade pratat om den på radion och även om Norrland känns avskräckande så verkade denna specialitet från Tornedalen intressant.

Med cykeln skulle jag ta mig dig, till ett tält någonstans kring Street eller i Tantolunden. Men det gick inte hela vägen. Folkströmmen var ogenomtränglig. Och de olika tälten, pråmarna och stånden var omöjliga att överblicka.

Ost från Småland, trumpetspel från Gotland och konstiga saker från Härjedalen lockade inte tillräckligt för att ställa sig i de hysteriska köerna och slåss om provsmakningen av de lokala stoltheterna.

Varför profilerar sig inte Västmanland bättre? En rubrik på en skylt tillsammans med Uppland utanför ett tält där Uppland i allmänhet och Roslagen i synnerhet tog upp all plats, var allt.

Trängseln var galen, en dam blev nedsmutsad av cykeln och vakten sade vänligt att jag skulle gå. Så det fick bli Pet Sounds bar istället.