Representanten för tidningsförlaget som jag skulle träffa hade inte tid. Eller ville inte. Receptionisten lät vänligt meddela att han hjälpte sin VD att packa inför den förestående flytten.

Det stämde säkert. Och behövdes nog om VD:n var orolig för att packa själv. Det är många saker som ska med.

Lite synd eftersom jag var laddad inför presentationen, hade fina pitch-bilder att visa och så. Men vi får försöka igen. Nu gör jag som så många andra, sitter uppkopplad på ett café på Kungsholmen och jobbar.

Nu får det vara nog. Man säger väl något trevligt som ”…tack” eller …är du snäll” när man ber om något!

”Kan du krypa för mig och lyda och rövslicka mig, är du snäll” heter det.

Ögonen måste synas. Man får ingen kontakt annars. Det känns inte levande. Rörelser, känslor, avsikter blir ingenting utan ögon. Pojken är glad, det förstår man. Han skrattar och springer. Men inga ögon. Finns han överhuvudtaget? Jag vet inte.

Konsulten sitter mitt emot. Han stryker sig längs kinden och tittar på kunden. Det är det första intrycket som kommer avgöra, tänker han. Det är nu han ska definiera nivån. Direkt skapa höjd i detta, det första samtalet. Hans tankar och planer kommer att imponera..

För det mesta säljer han sig. Håller med, stretar emot lite klädsamt, men viker snabbt in i ett bejakande av kundens åsikter. Men inte den här gången… Nu är det den egna visionen och initiativ som gäller. Det är ju det som vinner respekt. Inget krypande. Goodbye Herr Rövslickare, hello Mr Integrity.

Men han måste våga säga de där orden. De avvägda, skarpa. Han tänker. Hon tittar. Sekunderna går. Är det minuter? Något måste sägas. Vad tittar hon på? Är det kragen? Han måste tänka klart. Skärpa sig. Fokusera. Orden finns där och nu ska de fram.
Ja! Nu sätter vi agendan, nu kör vi, nu nu:

”Får jag fresta med en kopp kaffe kanske?”