Jag tvekade i ett och ett halvt dygn. Jag har använt Spotify i min dator länge och har varit väldigt nöjd med mitt gratiskonto. Reklamen har inte varit så störande och musiken har rullat på in i mina hörlurar eller in i stereon.

Men ännu mer än Spotify använder jag min iPod Touch eller iPhone med blandad musik ur min stora musiksamling. Veckans smak har styrt vilken musik som har lagts in och med 32mb-touchen har det funnits tillräckligt mycket musik för att inte bli uttråkad. Dessutom ofta med med en del låtar som inte finns på Spotify men som jag tycker om.

Så jag hängde inte på och skaffade premium-konto för att kunna börja lyssna på Spotify i min iPhone redan de första timmarna. En eftertänksam och slow adaptor alltså. Men efter en dag på kontoret där ”alla” laddat ned den efterlängtade applikationen till telefonen har jag nu gett vika.

Det finns väldigt mycket musik på Spotify och katalogen utökas ständigt. Även om vissa regionala begränsningar etc är irriterande så förstår jag ju att det inte är Spotifys fel utan det styrs främst av rigida skivbolag och mellanhänder som sitter på rättigheterna. Vissa artister väljer också bort Spotify som kanal. En orsak är att artisterna är missnöjda med den den del får av intäkterna när bolagen tagit sitt. Jag tycker ändå att de gör fel när de inte hänger på tåget, dels för att det är en växande marknadsföringskanal, dels för att tjänster som Spotify är en möjlighet att överhuvudtaget rädda en sönderfallande bransch.

Men det finns oerhört mycket att välja bland på Spotify. Vi brukar oftast spela musiken på kontoret via min iPod som pluggas in i stereon ut i lokalen. Så med anledning av det och det faktum att vi kan skapa spellistor där flera styr innehållet och spela upp dem via iPoden, är mobilt Spotify faktiskt riktigt bra. Vi har även lagt upp en öppen lista där alla kan styra vilken musik vi lyssnar på här Kaplansbacken 5

Det finns ett par saker där Spotifyappen är sämre jämfört med att lyssna på mp3. En är att musikspelaren i iPhone kan köras i bakgrunden om man t ex svarar i telefon. Det går inte när man lyssnar på Spotify. En annan detalj är att ljudet är något sämre vid en direkt jämförelse (mina mp3 är aldrig < 256 kbps). Men nu är ju inte 256 kbps mp3, eller ens 320 kbps direkt audiofil kvalitet heller så för den situation där man ändå lyssnar på mp3 så duger kvaliteten hos Spotify också.

Några som skriver om Spotify för iPhone och som har gjort tester och jämförelser är iphone24 och Jardenberg.

Spotify skrev idag att man har fått in 15 000 nya album och singlar i sortimentet vilket innebär 147 000 fler låtar. Det är ju kul att det även går åt det hållet efter det som hände för några veckor sedan när Spotify tvingades ta bort en hel del musik, bland annat på grund av avtal på olika regionala marknader.

Jag hoppas ju att Spotify lyckas med sin vision och att det som hände i januari var en tillfällig backlash. Idén, tekniken och hela modellen som Spotify står för är fantastisk och det borde ju logiskt vara en tidsfråga innan skivbolagen och artisterna ser att detta är en väg som faktiskt innebär framtiden för branschen. Säger jag lite naivt mitt under pågående rättegång mot the Pirate Bay.

Man kan se en förteckning på all den nya musiken på Google Docs och där hittar man bland annat Björk med albumet Debut, Live At Montreux 1986 med bluesgitaristen Otis Rush tillsammans med bland andra Eric Clapton och den sköna etnisk-jazz-skivan Rites med norske Jan Garbarek.

Melodifestivalen har alltså börjat nu. För många svenska nöjeskonsumenter är det ett måste att följa alla deltävlingar. Och att debattera vilket bidrag som kommer vinna, vem som har snyggast kläder och vem som är sötast osv. Man träffas tillsammans med vänner och tittar varje lördag, äter kanske, tar en vinare. Detta har inget med kulturell tillhörighet eller socialgrupp att göra. Man dras in i det oavsett vilka preferenser man har i vanliga fall.

Jag utgår från att många som följer Melodifestivalen inte nödvändigtvis är fans till Shirley eller Måns till vardags. Tvärtom till och med. Man avskyr dem… nä skämt åsido (måste hålla igen nu…) så bryr de flesta sig nog inte så mycket. Många föredrar annan musik och andra stilar och skulle aldrig slå på en blandschlagerskiva och gunga med till Listen to your heartbeat. Förutom på firmafester då allt släpper. Och med Singstar. Jag får jättebra poäng när jag sjunger tillsammans med Friends.

Men Melodifestivalen har inte så mycket med musiken att göra, det är evenemanget som har blivit en folkfest, för som det verkar, alla åldrar. Visserligen har många i slutändan ändå uppfattningar om musiken. Även ett inbitet Pixies-fan som har fastnat framför TV-n kan kläcka ur sig att Shirley hade lite monoton refräng, att Alcazar har större chanser i finalen etc. Alla lockas med. Vanligtvis luttrade indiepopsälskande bloggare sitter och livechattar om de olika bidragens musikaliska och estetiska kvaliteter. Varvat med snack om affärsidéer och domänköp.

Och många tittare går så långt att man röstar till och med, om man ska tolka statistiken. Nu har man ju gjort ett nytt lurigt system som ska locka/tvinga människor att ringa in flera gånger för att heja fram sin favorit. Själv lyckades jag ringa två gånger och fann mig själv desperat fumla med batteriladdaren för att kunna ringa den tredje och avgörande gången.

Det är kul att Petra Mede har blivit programledare. Hennes pappa var min chef en gång, mycket trevlig. Med henne blir det en helt annan typ av presentation av evenemanget. Kanske inga gapskratt direkt. Kristian Luuk har en torr ironisk stil som var väldigt rolig ett tag, men det var dags för ett byte. Det verkar bli lite mer fest och fart med Petra.

Min favorit då? Caroline af Ugglas igen förstås. En uppfattning som oväntat delades av schlagerjurystofilerna från Schlagerinstitutet i Paris. Det kändes konstigt. Jag såg C a U på scen för typ 15 år sedan första gången tror jag. Hon var otroligt indie då och det är ofattbart att hon nu är med i dessa sammanhang. Men kul, det blir lite mer verklig kvalitet, precis som när Sebastian Tellier lyckades ta sig till finalen med sin fina popironi förra året.

Tittar man vad ”mannen på gatan” tycker idag i kommentarer får förstås Caroline mycket hårda ord. Förväntningarna på hur ett bidrag ska låta är djupt förankrade oavsett om man i andra sammanhang föredrar Kent, Beyoncé, Nas, Rammstein eller Anna Järvinen (som har en ny skiva på gång).