Ett nytt coolt tillägg i Google Calendar är att man kan prenumerera på tider för matcher i olika idrotter. Man väljer en liga t ex Allsvenskan och sedan det lag, t ex Hammarby som man vill följa. Alla Hammarbys matcher läggs sedan in automatiskt som ett extra kalenderlager som man kan välja att ha aktivt eller vilande. Alla intressanta ligor och dess lag finns valbara.

Dessutom kan man följa lag i Champions League, VM-kvalet mm. Jag har nu inbokat när alla Tottenhams, Inters och Barcelonas matcher går. Och kan se att Sverige just nu spelar mot Malta.

Funktionen finns också för amerikanska ligor i andra sporter som NFL och NHL så nu kan jag planera in ölinköp till Torontos matcher. Och följa Toronto Marlies i AHL!

Ett annat lyft som har hänt senaste tiden med Google Calendar är att det nu går att synkronisera kalendern och adressboken direkt med iPhone. Det sker över nätet och fungerar åt båda hållen. Dvs när man lägger in något i iPhone-kalendern går det även direkt in i Google Calendar.

Detta är en funktion som jag har väntat på länge. Total synkronisering, inga flerstegslösningar med datorn inblandad, inga speciella applikationer.

Google regerar och snart kommer Google Wave.

I kväll spelar Sverige ödesmatch i fotboll mot Malta. Not. Ödet är redan beseglat i och med fiaskot mot Danmark. Det ska till mirakel för att Sverige ska ha en chans även vid vinst i kväll. Alla som målar upp scenarior som ska ta Sverige till VM underskattar framförallt Ungern men även Portugal. Det kommer att bli en stenhård kamp dem emellan och dessa mot Danmark. Även om Sverige vinner mot Malta ligger man lika med trean Portugal som sett till truppen är det bästa laget i gruppen. Men Portugal har ibland vacklat i mästerskap så mitt tips är Danmark och Ungern till VM.

Mot den bakgrunden vore det bästa för Sveriges landslag att man förlorar mot Malta i kväll! Inte med någon tåfjutt på övertid efter att hela matchen ha pressat mot en köttmur i Maltas försvar. Nej det bästa är om Malta ärligt spelar ut Sverige och vinner tydligt. Det kanske är vad som behövs för att man äntligen ska få ändan ur vagnen och rensa totalt i landslagsledningen. Och att börja bygga upp något bra för framtiden. En riktig slap-in-the-face (som om det behövs fler för svensk fotboll).

Ledningens oförmåga att skapa ett vinnande lag, eller åtminstone ett lag som klarar att göra ett mål emellanåt är en dålig sak i sig. Men det strutsmanér man visar upp i kommentarerna kring skitmatcherna i stil med ”killarna spelade bra men bollen rullade Cayman Islands väg idag” gör att de kan dra dit pepparn växer (vilket t ex är i Peru). Att åtminstone kunna visa lite kurage och erkänna att man faktiskt har misslyckats, att man har valt fel strategi, skulle skapa lite sympati. Om än inte förtroende för ledningens förmåga.

En del lägger väl skulden på spelarna. Det är ju ändå de som spelar spelet. Jag lägger bara skulden på ledningen. Det handlar inte om den eller den spelaren borde ha tagits ut i truppen, som är vanligt klander i media. Det är den förbannade sävligheten och rädslan för att ta beslut och även totala bristen på energi och karisma som gör att jag diskar ledarna. Andra kan säkert opponera mot det men det struntar jag i. Fram med förbundskaptener som har strategisk förmåga och management skills. Johan Esk är klok och uttrycker detta på ett milt sätt där han även påvisar den uppgivenhet vi supporters känner.

Men ändå… När man sitter där och tittar är det klart att man hoppas på vinst. Att Zlatan har målkalas och att Kim slår läckra smörbollar. Även om det kommer dra ut på den nödvändiga processen för att förändra svensk fotboll.

Update: Sverige vann med 4-0 mot Malta. Även om det inte säger så mycket och spelet i första halvlek var kryckigt, gjorde Sverige en mycket bra andra halvlek. Man använde kombinationer i anfallet som var strålande. Och pressade på de svagare motståndarna in i sista minuten. Det var ovanligt.

Lustigt sagt av kommentatorerna var något i stil med ”Sverige bör vinna resten av matcherna för att vara säkra” Ok…

Det var kanske en del svenskar som satt uppe och tittade på amerikansk football och finalen i NFL – Super bowl. Jag hade datorn vid sängen och orkade väl se ungefär halva matchen.

Det var lite kul att följa det men det är svårt att uppamma den passion som de som växer upp med sporten i USA känner. Där är ju football en av hörnstenarna i kulturen alla kategorier. Hela evenemanget omges av en komplett hysteri. Som alla OS-finaler samlade till en.

Personligen kan jag egentligen inte känna den entusiasmen för någon svensk lagsport. Hockey och fotboll till exempel kan vara kul att se någon match ibland, men med långt ifrån den inlevelse som många andra kan känna. Visst kan man se tekniska finesser och leva sig in i sekvenser. Och ta en öl och prata med kompisar. Och hålla på Hammarby för att man ska det när man är född där och bor på Söder.

Men jag tror att man måste ha ett riktigt favoritlag för att få den riktiga kicken. Som man har följt i ur och skur, ned i lägre divisioner och upp igen. Den vinstviljan känner jag alltid om jag själv utövar någon sport eller något spel. Då håller jag ju alltid på mig med total inlevelse.

Men det finns inget lag som jag känner en sådan samhörighet med.

Och det är möjligt att om man hade följt Pittsburgh Steelers under säsongen eller flera år hade man kännt en sann glädje i natt när de vann titeln för 6:e gången vilket är rekord. I något som flera som är insatta beskriver som en av de bästa finalerna i historien.

Varför tog ingen hand om Nacka Skoglund? Zlatan och Materazzi sprang glada efter matchen när de hade vunnit. Det gjorde Nacka också på 50-talet. Han spelade i Inter och vann ligan ett par gånger. Han var lycklig. En stjärna. Han verkade i alla fall lycklig när han skrev memoarer som 27-åring. Det kanske var en konstruktion. Han förväntades skriva med en gladlynt ton.

Senare gjorde han några säsonger i Hammarby och drack sprit. Det känns fel att ingen hjälpte honom. Men han kanske inte ville.

Jaha… det blev Fabian Cancellara som vann cykelloppet Paris-Roubaix. Han gjorde ett bra ryck i sista riktiga kullerstensavsnittet och höll undan hela vägen i mål. Jag hade hoppats på en uppgörelse mellan Peter van Petegem och Tom Boonen. Men Tom blev stoppad vid en järnvägsövergång med någon mil kvar så det var kört. Och Peter v P orkade inte komma ifatt Fabian. PvP blev i efterhand diskad för att ha smitit förbi järnvägen vid röd signal.

Jag startade en cykel-blogg som jag kallar Roubaix Revisited under loppet. Där kommer jag skriva om cykling, om tävlingar, men även om estetiken och glamouren kring cykling.

På söndag körs vårklassikern Paris-Roubaix! Det är ju det tuffaste endagsloppet under säsongen som alltid är kul att följa. Delar av loppet går på kullerstenar och ofta med dåligt väder, kyla och lera. Ett hårt lopp för hårda åkare. Det var otroligt kul när Magnus Bäckstedt vann för två år sedan. Han finns med i år också och har en viss chans.

Störst favorit är fjolårssegraren, coole Tom Boonen från QuickStep. En belgare med utstrålning är ju en sensation i sig vilket gör att man håller lite på honom också. George Hincapie har också en liten möjlighet vilket vore kul. Han är en skön kille som har slitit i flera år, bl a som hjälpryttare till Lance på touren. Men kom igen Bäckan (Bäckis, Mange.. vad kallas han egentligen?).