Vilda Västern

Det görs inte så många serier eller filmer om Vilda Västern längre. Om indianer och cowboys. Det är ju inte så konstigt i och för sig. Vita machomän slogs och mördade för pengar och heder. Kvinnorna var ofta bifigurer och urinvånarna på den amerikanska kontinenten var onda fiender. Det är ett understatement att säga att det inte känns så fräscht idag.

Förr rullade TV-serier som Bonanza och Familjen Machahan (där starka kvinnor hade framträdande roller förvisso) och Clintan rensade upp på bio. Hårda män skipade rättvisa. Det präglade nog några generationer som senare har fått arbeta bort den bilden av 1800-talets USA.

En film som tidigt försökte ge en mer nyanserad bild var Horse med Richard Harris. Man hade någon slags ambition att skildra livet hos indianer i alla fall. Även om det var ganska så Hollywoodaktigt. En som gjorde ett mer ambitiöst försök var Kevin Costner med Dansar med vargar. Jag får utan att vara cineast en känsla av att den filmen innebar en vändpunkt för western-genren. Det känns som att man efter DMV gick in i en ny era. Det gick inte att gå tillbaka till duellerande hårda män som röjde bland skurkar.

Nuförtiden kommer det sällan westernfilmer som får något större genomslag. En som jag tycker är bra är re-maken av 3:10 to Yuma med Russel Crowe. Jag hade sett originalet från 50-talet som var som sådana filmer brukar. Men jag tyckte att den nya versionen var underhållande som film oavsett genre och hyggligt realistisk utan att förlora spänning. En annan nyare western som jag gillar är True Grit med Jeff Bridges som ju nästan alltid är grym. Den filmen var väldigt osentimental och långt från den gamla klassiska typen av filmer.

Men hur det än är så kan det ibland vara kul att i smyg slänga på För en handfull dollar och sjunka in i vacker hämnd utförd av coola hjältar. Därför ser jag fram emot att snart gå och se Quentin Tarantinos Django som ju lär vara en förlängning av spaghetti-westerns men med glimten i ögat. Skoj och ultravåld i förening.

Lämna en kommentar

*